Mina Favoritkonserter

Det skulle ju vara härligt att kunna berätta om den första konserten jag var på. Jag kan ärligt talat inte minnas vilken den första konserten jag var på, tyvärr. Jag har ett svagt minne av att vi var på skansen med familjen och att de hade någon slags 60-tals nostalgishow med svenska band. Kan det varit Hep Stars, Shanes och Ola and the Janglers? Jag har inte riktigt koll.

Jag gick rätt ung på en konsert med De lyckliga kompisarna. Det var rolig trallpunk som passade väldigt bra live. Och just det nu när jag tänker på det, Bad Religion och Green Day live 1994 i Göteborg. Verkligen grymma konserter. Jag tror punk passar väldigt bra när man är ung och har mycket energi.

Men nu tänkte jag skriva om mina favoritkonserter. Jag börjar med Bang on a can. Bang on a can framförde Brian Enos Ambientverk ”Music for airports” live. De spelade på musikhögskolan i Göteborg vill jag minnas.

De framför den annars mycket synthbaserade musiken med riktiga instrument. Det var oerhört vackert och meditativt. Jag minns speciellt en del av konserten, då kände jag för att blunda och koppla av. När jag öppnade ögonen och tittade runt i publiken såg jag att större delen av publiken också blundade. Musikmagihypnos?

Samla Mammas Manna är ett favoritband och deras frontfigur Lars Hollmer var ett sant geni. Jag såg dem live också i Göteborg på Neferiti Jazz klubb. Samla brukar nämnas i proggsammanhang men musiken är både prog och progg. De spelade progressiv rock med infuenser av jazzrock och folkmusik med en otrolig känsla och var helt fantastiska live. Jag har aldrig varit med om ett band som är så tighta och spelar så bra tillsammans. Lars Hollmer sa i någon intervju att han hade släktingar som kom ifrån Finland och Ryssland och att han varit väldigt influerad av folkmusik just därifrån. Det är kanske delvis därför jag gillar den musiken så mycket. Det är ett återkommande tema. Annars är allt med Samla Mammas Manna riktigt bra. Lars Hollmer var också väldigt bra som soloartist. Tyvärr gick han bort 2008, alldeles för ung.

En annan konsert jag minns som var riktigt bra var Black Sabbath live på Hultsfred 1998. Det var orginaluppsättningen med blandannat Ozzy på sång. De spelade klassiska låtar som var lätta att sjunga med i. Jag har för mig att jag såg Fredrik Lindström i publiken eller så var det bara någon som var väldigt lik honom. Just tidig 70-tals Hårdrock tycker jag om. De klassiska banden Black Sabbath, Led Zeppelin, Deep Purple är de som jag gillar mest. Senare hårdrock är jag inte så förtjust i, men just den tidiga har en speciell känsla som jag gillar. Det kan ibland påminna om progressiv rock så det är väl kanske just därför det tilltalar mig.

Jag såg Esbjörn Svenssons Trio live i Borås. Det var en magisk konsert. De spelade skön jazz och konserten höll på länge. Det är väldigt trist att Esbjörn Svensson också har gått bort 2008. Det känns som om många genier har oturen att gå bort för tidigt. Esbjörn Svenssons Trio spelade en form av jazz som tilltalar de flesta och utan att överdriva kan man säga att de har blivit folkkära.

Acid Folk

Det var rätt längesen men en av de första kommentarerna jag fick om min egna musik var ”Du har lyssnat alldeles för mycket på Syd Barrett och Incredible String Band”. Jag förstod inte då vilken stor komplimang det var! Vilka var då Incredible String Band? Jag var tvungen att kolla upp dem. Jag började med deras första skiva från 1966. Det var verkligen något speciellt med den. Visst hördes det att bandet kom från Skottland men här fanns influenser från olika håll av världen. De hittar mer sitt sound som kom att forma dem på skivorna ”The 5000 Spirits or the Layers of the Onion” och ”The Hangman’s Beautiful Daughter”.

Här förstår man verkligen varför det kallas ”Acid Folk” och jag tror bestämt att de här skivorna var de som definerade genren. Rytmerna kan ändras, verser kan hålla på i något som kan låta som improviserat flumm, fast ett härligt flumm och man vet aldrig var låtarna ska sluta eller hamna. ”Psykadelisk Folk” är också ett sätt att beskriva musiken. Jag tycker att desto mer man lyssnar på Incredible String Band desto bättre blir det. Och jag måste säga att jag älskar speciellt Robin Williamsons låtar. Hans röst är speciell, den kan inte beskrivas i ord. Jag vill faktiskt rekommendera allt med Incredible String Band. Ni måste verkligen kolla upp dem om ni inte redan är frälsta. Andra band som spelar Acid Folk är Dr Strangely Strange, Forest, Vashti Bunyan, Caedmon med mera. Det finns många band som ibland får ”Acid Folk” etiketten men som spelar mer Progressiv Folk eller Experimentell Folk. Jag tänker på mest på Comus och Spirogyra.

Folkmusik

Folkmusiken har alltid funnits med mig. Kanske för att farfar och min pappa spelade folkmusik när jag växte upp. Farfar byggde dessutom egna fioler. Jag tyckte om den musiken när jag var ung samtidigt som jag ibland kunde känna att när det var väldigt glada svenska melodier kunde det bli lite jobbigt. Nu är jag dock mycket mer förtjust i både moll och dur. Det var också så att när jag hade lyssnat på väldigt mycket tekniskt avancerad musik som Jazz och Progressiv Rock så längtade jag efter något mer enkelt och jordnära. Då blev folkmusiken en räddning för mig. Det var någon gång i början av 2000-talet som jag började lyssna på mycket folkmusik från olika länder. Det kändes som en stor utmaning att utforska all jordens folkmusik med olika traditioner. Det var iofs vissa områden som jag tyckte mer om än andra. Jag snöade in mig mycket på musik från Östeuropa. Det kunde vara romsk musik, balkanmusik, klezmer och rysk folkmusik. Jag kände mig på något sätt mycket hemma och trygg i musiken från öst. Jag försökte också hitta sån musik som påminde om farfar och pappas folkmusik men hittade inte så mycket svensk folkmusik som var lik den. Ibland gick jag till biblioteket i Borås och lånade cd-skivor i Världs/Folkmusikshyllan.

Jag blev förälskad i en artist från norra Spanien som heter Carlos Nunez. Han spelar folkmusik från Galicien, en form av keltisk folkmusik fast med en hel del spanska rytmer och även inslag av världsmusik. Carlos spelar blandannat säckpipa och flöjt.

Det är svårt att tröttna på folkmusik för det finns ständigt så mycket nytt att upptäcka. Om ni som läser det här känner till någon bra artist/grupp som spelar folkmusik får ni gärna tipsa mig om det. Det vore trevligt och roligt. Tack till alla som läser min blogg!

Rock Progressivo Italiano

Hur kom jag egentligen in på Italiensk Progressiv Rock och hur kommer det sig att jag fortsatt lyssna på det än idag? Det började faktiskt med att en vän som jag hade kontakt med på internet skickade en kopia av Museo Rosenbachs ”Zarathustra”. Jag var lite skeptisk till början men när jag väl lyssnade på skivan var jag fast. Det fanns allt som jag gillade med progressiv rock från början samtidigt som det hela hade ett unikt sound. Det är svårt att säga exakt vad som skiljer sig från brittisk progrock och italiensk. Det är möjligt att det italienska är ännu mer storslaget och pompöst på ett härligt sätt. Det finns nästan alltid genialiska melodier och en blandning mellan mörker och ljus i stämningen. Sen rullade det bara på. Jag började lyssna på Il balletto di bronzo – Ys. En klar favorit forfarande. De tre första skivorna med PFM, Banco och Le Orme. För skojjs skull hängde jag lite på Irc på italienska chattar för att fråga om det var någon som kände till band som Quella Vecchia Locanda och liknande. För det mesta var det ingen som var inne på det. Många lyssnade på mainstream italiensk smörpop och rock. En gång fick jag dock napp. Jag började chatta med en tjej som hette Michela. Vi hade mycket gemensamt. Hon studerade konst och var konstnär.

Jag bad om att hon skulle tipsa mig om konst som hon tyckte om för att jag skulle bli mer allmänbildad i ämnet. I gengäld så tipsade jag henne om Italiensk progrock och annan musik som jag lyssnade på. Vi chattade alltmer ofta. Hon bodde i en stad som hette San Severino Marche men skulle fortsätta plugga konst i Milano. Då hon inte hade någon egen internetuppkoppling började vi brevväxla med vanlig post istället. Jag skrev mycket egen musik på den tiden och hade rätt romantiska tankar om italien. Tillslut träffades vi och vi blev ihop under en ganska intensiv och kort period. Jag besökte henne både i San Severino Marche och i Milano. Det höll inte så länge. Hon besökte mig också en gång i Sverige. Tänker inte gå in på mer detaljer, det här var ju tänkt att jag skulle skriva om musik. Jag lyssnar som sagt fortfarande ofta på Italiensk Progressiv Rock. Det tröttnar jag aldrig på.

90-talet

Rent tidsmässigt i mitt skrivande börjar vi komma in på 90-talet. Vad hände egentligen då som är viktigt att skriva om förutom att Freddie Mercury dog 1991? Det är väl egentligen inte så att jag just på den här tiden lyssnade på så mycket musik som var aktuell just då. Jag hade varit inne på mycket elektronisk musik såsom Pet Shop Boys, Alphaville, Kraftwerk, Depeche Mode med mera. Jag minns att jag och kompisar ofta bytte kassettband med varandra. Någon gång i början på 90-talet hade en kompis med sig ett band med dödsmetall. Jag gillade det delvis samtidigt som jag tyckte att det var jobbigt. En annan kamrat hade med sig blandband med blackmetal. Jag föll ett tag för Darkthrone och Satyricon. Lyssnade en del på den musiken när jag var rättså ung mellan 1994-1996. Sen kan man säga att jag tröttnade på den och har inte lyssnat på sån musik efter det. Det förde med sig en del gott, bland annat att jag köpte ett norsk fanzine där de tipsade om Progressiv Rock. Det var en lång artikel där de tipsade om King Crimson, Jethro Tull, Gentle Giant, även en del protoprog som Moody Blues med mera.

Jag hade delvis kommit i kontakt med den sortens musik tidigare. I mina föräldrars skivsamling fanns Pink Floyds ”The Dark Side of the Moon”. Jag minns att lyssnade på den och mådde väldigt dåligt av vissa låtar. De var oerhört mörka och deppiga. Med tiden så växte den skivan och jag skaffade även Ummagumma, Piper at the gates of dawn och Meddle. Echoes är fortfarande en av mina favoritlåtar men när jag ändå är inne på Pink Floyd måste jag säga att mina absoluta favoritskiva med dem är ”Animals”. Den slår det mesta.

Det fanns mycket nytt på 90-talet blandannat Shoegaze. My bloody valentine ”Loveless” är väldigt bra. Jag har också minnen från att jag köpte Morrisseys ”Vauxhall and I”. Jag gillar den än, mycket pga de vackra melodierna. Jag upptäckte också PJ Harvey på 90-talet. Det är lätt hänt att man blir förälskad i hennes speciella orginella rockmusik.

Tyvärr upptäckte jag inte Jellyfish förrän slutet av 90-talet. De gjorde bara två album men deras musik slår det mesta. Det brukar beskrivas som ”powerpop”, med andra ord starka melodier influerade av Beatles, Beach Boys, ELO och Queen blandannat. Det är väl en sån där klassisk önskan att åka tillbaka i tiden och se Jellyfish live.

Det kom också mycket intressant elektronisk musik som jag älskade. Första artisten som fick min totala uppmärksamhet var Aphex Twin. Jag orkar inte googla men för det mesta beskrivs den musiken som IDM, den är väldigt tidstypiskt men samtidigt helt tidslös. Boards of Canada, Squarepusher är också bra exempel på tidlös elektronisk musik med intelligenta rytmer som man aldrig tröttnar på.

Jag associerar det ena till det andra och kommer att tänka på all musik som jag upptäckte just på 90-talet. Givetvis gick jag mycket tillbaka i tiden och lyssnade på psykadelisk pop/rock och progressiv rock. Den musiken kändes väldigt fräsch och levande för mig. Man visste inte vad som skulle hända härnäst i musiken. Jag sökte på internet och hittade liknande band som gjorde just progressiv rock. Hur ska man egentligen definera den genren? Det är inte lätt men i grunden är det Rockmusik med influenser av Klassiskt, Folkmusik, Jazz och annan Experimentell Musik.

Jag hängde en hel del på chattar på 90-talet. En gång när jag var inne på Exilen tipsade en person mig om Current 93. Jag bad personen skicka några kassettband med deras musik för det lät intressant. Jag fick först ”Thunder Perfect Mind”. Den skivan har blivit en klassiker genom åren. Musiken är influerad av brittisk folkmusik, med inslag av industri och intressanta ljudlandskap. Texterna är väldigt präglade av frontmannen David Tibets intresse för ockultism och gnosticism. Han är på de tidiga skivorna rätt präglad av just det ockulta men på senare år har han blivit kristen. Musiken har inte blivit det minsta mer ointressant genom åren. Den är väldigt intressant och nyskapande. Jag har följt just Current 93 genom åren och tänkte se dem live i Stockholm härom året men kunde inte gå pga hälsoskäl. Jag hade tillochmed en biljett men det blev tyvärr inte möjligt att gå. De ledde mig också in på Nurse With Wound och Coil. Coil är ett klassiskt industri/noise/elektroniskt band som jag tycker väldigt mycket om. Jag tröttnar aldrig på deras musik.

I slutet av 90-talet upptäckte jag Italiensk Progressiv Rock. Det ska jag skriva mer om senare.

Tidiga musikminnen



Jag skriver någorlunda kronologiskt till att börja med på den här bloggen. Ett väldigt tidigt musikminne som jag har började med en semester hos mina kusiner i Göteborg. Jag kommer inte ihåg exakt årtal men i vilket fall somhelst så semestrade familjen i deras hus i Partille när de var bortresta. Jag gick igenom min mosters mans skivsamling och hittade massor med vinyler av David Bowie, Iggy Pop och en hel del annat. Jag fastnade speciellt för Low av David Bowie. Jag hade aldrig hört sån musik innan. Självklart kopierade jag den till kassettband. Vad var det för musik jag hörde egentligen? Mina unga öron hade aldrig upplevt något liknande. A-sidan hade många låtar som var lite uppåt, är det rock, pop eller vad är det egentligen? Sen kommer b-sidan och herregud…Den är mer eller mindre instrumental och har mörka elektroniska låtar. Jag visste inte att det fanns en genre som hette Ambient på den tiden men visst, några låtar är verkligen Ambient. Det är musik som för en till det mörkaste ghettot i historien samtidigt som det är otroligt vackert och förförande. Jag lyssnade om och om igen på den skivan. I skivsamlingen fanns också Iggy Pop – The Idiot. Den var lite mer lättlyssnad men även den otroligt bra.

Vid något tillfälle gick jag på loppis i Göteborg och köpte enbart pågrund av omslagen Judas Priest – Sad wings of destiny och Sin after sin. Musiken var till min förvåning väldigt bra. Inte så likt annan hårdrock från den tiden. Det var något speciellt med tidiga Judas som jag gillade när jag var ung. Jag har vid andra tillfällen köpt skivor enbart pga omslagen. Ett sånt exempel är Sparks – Propaganda, Black Widow – Sacrifice och Dust – Hard Attack.



Ett annat tidigt musikminne är att jag var på biblioteket i Borås och lånade Genesis – Foxtrot på Cd. Jag minns mina första intryck. Det var konstig musik som jag absolut inte tyckte om. Jag mådde väldigt dåligt av musiken. Det var mycket taktbyten rent rytmiskt, en ljudbild som jag inte alls tålde och allt var bara kaos för mig. Ironiskt nog skulle jag älska just allt det där med den skivan några år senare. Jag antar att jag när jag var så ung inte var redo för den sortens musik. Progressiv Rock tar lite tid att vänja sig vid. Nu fullkomligt älskar jag tidiga Genesis. Det gäller speciellt de skivorna som kom på 70-talet.

5 september 1946


Jag älskar Freddie Mercury och Queen! Jag började lyssna på Queen väldigt sent 80-tal när jag var en liten filur. Minns än hur ledsen jag var när Freddie dog 1991. Han föddes den 5 September 1946. En av de saker jag är mest glad över i livet är att jag föddes också den 5:e September. Dock några år senare, nämligen 1979. Varje år firar jag min födelsedag genom att lyssna på Queen och Freddie Mercury. Det är ett fantastiskt sätt fira. Jag är stort Queen-fan så jag gillar faktiskt allt de har gjort men älskar mest b-sidan på Queen II. Sen är Prophet Song en annan klassisker som jag tycker väldigt mycket om. Det är så svårt att sätta orden på varför Queen är bra men det finns så mycket känsla i deras musik. Freddies röst går igenom allting och man blir nästan fylld av någon övernaturlig energi när man hör den. Nu är jag inte troende men musiken i sig kan vara en andlig upplevelse.

Kommer du ihåg den första skivan du köpte?

Jag minns att den första skivan jag köpte var Pet Shop Boys – Please. Det är en skiva som jag har många minnen till. Av någon anledning spelade jag upp den för min mormor. Hon gillade ”Suburbia” kommer jag ihåg. Jag spelade skivan högt i mitt pojkrum så att det hördes i hela huset. Detta var sent 80-tal och jag var väldigt ung. Jag hade inte hört så mycket musik förutom det som mina föräldrar spelade. Pappa är folkmusiker och jag hörde ofta honom spela fiol på kvällarna. Han så som många andra i hans generation lyssnade mycket på Beatles. Sen kommer jag ihåg att jag tidigt även lyssnade på klassisk musik. Det var de ryska kompositörerna jag tyckte bäst om.

Presentation

Jag bestämmer mig för att starta en musikblogg år 2019, nu i Augusti. Mitt namn är Leo Friberg och jag är snart 40 år. På den här bloggen kommer jag skriva om allt möjligt vad det gäller musik. Det är mitt absolut största intresse. Jag har tidigare, för rätt så länge sedan, skrivit om musik som frilansjournalist för Borås Tidning. Jag sålde också en artikel om Alphaville till Aftonbladet Nöje. Jag håller även på med musik själv. Jag spelar lite piano, gitarr, luta, försöker sjunga och gör en del oväsen, ljudkollage samt effekter. Om ni får tid över får ni gärna lyssna på min musik på bandcamp eller någon valfri streaming tjänst.

Ny bild där jag spelar gitarr i Varberg