Recension: Conny Olivetti – Bygone Transmission From The Future

Jag har lyssnat på den här skivan på repeat idag. Conny Olivetti – Bygone Transmission From The Future släpps snart (inom en månad) på Connys bandcamp. Musiken är elektronisk och påminner mig mycket om Krautrock, Kraftwerk och mycket om 70-tals elektronisk musik. Det finns hela tiden en mörk underton i musiken men det är samtidigt väldigt behagligt att lyssna på. Låtarna går in i varandra och det finns en röd tråd genom hela skivan. Det är en varm känsla. Jag kan tänka mig att det är perfekt att lyssna på den här skivan på kvällen när det är mörkt ute och tonerna riktigt förvandlas till ett soundtrack för den moderna tiden vi lever i. Även om jag tänker mycket på 70-tals elektronisk musik så känns det här väldigt modern och fräscht. Det låter 2021 på ett positivt sätt. Jag kommer garanterat lyssna på den här skivan igen och igen. Betyg: 9/10.

Recension: Soniq Circus – I’m Awake, Carry on Life

Soniq Circus ”I’m Awake, Carry on Life” släpptes 2020 i November och finns att lyssna på strömningstjänster. Det är en ep som jag tycker mycket om. Musiken påminner om klassisk progressiv rock med en del metalinslag. Jag kommer att tänka på King Crimson, Genesis men även i känslan så tänker jag på Van Der Graaf Generator och Marillion. Det är vackra melodier och smarta arrangemang. Ep:n är välproducerad och kommer säkert bli en klassiker inom den progressiva rock genren men de starka melodierna gör att den är ett måste för alla som överhuvudtaget bryr sig om bra rockmusik överlag. Jag tror många kommer tycka om den. Betyg: 9/10.

20 bästa skivorna från 2020

2020 är snart över och jag tänkte göra ett inlägg där jag listar mina favoritskivor från 2020.

  1. Nick Cave – Idiot Prayer: Nick Cave Alone at Alexandra Palace
  2. Brian Eno – Film Music 1976 – 2020
  3. Various Artists – To NRDC With Love From Qvästlafve
  4. E GONE – Pissing On A Snowman and Other Songs
  5. Fiona Apple – Fetch the Bolt Cutters
  6. Bob Dylan – Rough and Rowdy Ways
  7. Bada – Bada
  8. Garmarna – Förbundet
  9. Wolf Circus – Brainchild
  10. Yves Tumor – Heaven to a Tortured Mind
  11. And We Should Die Of That Roar – Deathbed Lullabies
  12. Niels Gordon – Land
  13. Sparks – A Steady Drip, Drip, Drip
  14. Violent Silence – Twilight Furies
  15. Clara Engel – Hatching Under the Stars
  16. Christian Gabel – Koda
  17. Ichiko Aoba – Windswept Adan (Adan no kaze)
  18. Christian Kjellvander – About Love and Loving Again
  19. Astor Wolfe, E GONE, Eljovalu – The Goneph
  20. Norah Jones – Pick Me Up Off the Floor

Rest in Peace

Jag sitter här i min lägenhet i Borås och dricker en stor kopp svart kaffe. Det regnar som smått och jag funderar på vad jag ska lyssna på härnäst. Den senaste tiden har jag ägnat mesta delen av min tid att spela in egna låtar. Det handlar om improvisationer i ganska låg ljudkvalite med mitt alterego som jag kallar PLinteous. Jag lägger upp låtar allteftersom på bandcamp och på streaming ställen. Det var egentligen inte det jag tänkte skriva om utan istället just hur det känns när en artist/idol/musiker går bort. Den musikers död som påverkat mig mest är absolut Freddie Mercury. Jag var inte gammal men hade köpt några skivor med Queen och älskade den musiken så mycket. Det kom som en chock att Freddie Mercury dog 1991. Han hade så mycket att ge och hade förmodligen skapat fantastisk musik om han hade fortsatt leva. Freddies röst är också oslagbar. Inte just bara för att han hade ett väldigt brett sångregister utan för att han sjöng med en sån otrolig känsla.

Han kunde förmedla så många olika känslor på en och samma gång. Jag brukar lyssna på alla hans låtar som soloartist och med Queen och berörs alltid av hans röst. Det går inte att komma ifrån. Den femte September fyller jag år och då firar jag alltid med att lyssna på Freddie Mercurys soloskivor samt det mesta med Queen. Freddie föddes just den femte september, år 1946. Tiden går fort och jag har svårt att förstå att jag redan fyller 41 år men det känns bra.

På sistone har rätt många musiker gått bort. Just nu i dagarna då jag skriver det här gick Peter Green bort. Jag tycker mest om skivan ”Then play On” med Fleetwood Mac. Jag har haft den en gång i tiden på vinyl. ”Allthough the sun is shining” är väldigt vacker och melankolisk.

Judy Dyble gick bort den 12:e Juli 2020. Hon sjöng blandannat i Fairport Convention och med Giles, Giles & Fripp. Det jag tycker mest om som hon var inblandad i är bandet Trader Horne. Skivan ”Morning Way” från 1970 är otroligt vacker Folk, Psykadelisk folk eller Acid Folk musik. Den rekommenderar jag verkligen om ni inte redan har hört den. Tråkigt att hon gick bort.

Emitt Rhodes gick bort den 19 Juli 2020. Jag vet inte så mycket om honom faktiskt. Han spelade in några väldigt fina skivor i början av 70-talet. Min personliga favorit är ”The American Dream”. Hans musik jämförs ofta med all rätt med Beatles och framförallt Paul McCartney. Det finns uppenbara såna influenser. Jag kommer ibland att tänka på Todd Rundgren också, mest i känslan när de har lite deppiga låtar så påminner de om varandra. Emitt kommer säkert bli ihågkommen länge för sina vackra låtar med smarta arrangemang.

Nu när jag har skrivit har jag hunnit dricka upp kaffekoppen. Jag har bestämt mig för att lyssna lite på ELO och sen ska jag laga soppa. Tack för att ni läste igen och ha det bra.

60 songs that saved my life

Bono publicerade nyligen en lista på 60 låtar som räddade hans liv. Jag tänkte göra likadant här. Här följer min högst personliga lista:

  1. Queen – Prophet Song
  2. Caedmon – Sea Song
  3. Beatles – Julia
  4. Incredible String Band – The Iron Stone
  5. Boards of Canada – Twoism
  6. King Crimson – Starless
  7. Jellyfish – Calling Sarah
  8. Current 93 – Good Morning Great Moloch
  9. Carlos Núñez – Viva la Quinta Brigada
  10. Trettioåriga Kriget – Tavlan
  11. André Ochodlo – Belz
  12. XTC – Season Cycle
  13. Coil – Fire of the Mind
  14. David Sylvian – Orpheus
  15. Quella Vecchia Locanda – Un giorno, un amico
  16. Love – The Red Telephone
  17. Sagittarius – My World Fell Down
  18. Sparks – Never Turn Your Back on Mother Earth
  19. PFM – Appena un po’
  20. Lou Reed – Sad Song
  21. Kraftwerk – Ohm, Sweet Ohm
  22. NEU! – Hallogallo
  23. Museo Rosenbach – Della natura
  24. Locanda delle Fate – Forse le lucciole non si amano più
  25. Jan Johansson – Kvällar i Moskvas förstader
  26. Syd Barrett – Wined and Dined
  27. Pet Shop Boys – It’s a Sin
  28. Alphaville – A Victory of Love
  29. Depeche Mode – Halo
  30. Soft Machine – Why Are We Sleeping?
  31. Roxy Music – A song for Europe
  32. Sun Ra – Space Is the Place
  33. Throbbing Gristle – 20 Jazz Funk Greats
  34. Brian Eno – Everything Merges With the Night
  35. David Bowie – Warszawa
  36. Bridget St John – Ask Me No Questions
  37. Radiohead – The National Anthem
  38. Aphex Twin – Avril 14th
  39. Ennio Morricone – For a Few Dollars More
  40. Black Widow – Old man
  41. Ravi Shankar / Philip Glass – Meetings Along the Edge
  42. Nico – Chelsea Girls
  43. The Millennium – The Island
  44. Vashti Bunyan – Diamond Day
  45. Björk – Pleasure Is All Mine
  46. Agincourt – When I Awoke
  47. Comus – Diana
  48. Donovan – Jersey Thursday
  49. Rolling Stones – She’s a Rainbow
  50. Nick Drake – Day Is Done
  51. Spirogyra – Time Will Tell
  52. PJ Harvey – The Words That Maketh Murder
  53. Gentle Giant – Black Cat
  54. Big Star – September Gurls
  55. ELO – Mr. Blue Sky
  56. Elliott Smith – Between the Bars
  57. Aimee Mann – Humpty Dumpty
  58. Tír na nÓg – Two White Horses
  59. Nine Inch Nails – Into the Void
  60. Pink Floyd – Dogs

Subkulturer

Det här inte direkt en spaning utan snarare en efterlysning. Jag är väldigt nyfiken på vad det finns för subkulturer nuförtiden? När jag var liten kommer jag ihåg att det var ett slags krig mellan synthare och hårdrockare. Vad har hänt med alla dessa människor? De kanske har växt upp och skaffat slips samt blivit mainstream? Eller så är det helt enkelt jag som inte hänger med.

Jag hade en del kompisar som var synthare, gothare, hårdrockare, indiepoppare mm. Det är rätt vanligt att man talar om hipsters nuförtiden men vad exakt är en hipster? Det är spännande.

Internet måste ju ge subkulturer en ny sorts renässans. På vilket sätt påverkar Internet musiken och musikskapandet? Många frågor som går runt i mitt huvud. Jag gissar att jag aldrig riktigt passat in i någon subkultur. Det har aldrig varit coolt eller hippt att lyssna på Queen, Beatles och progrock. Vem vet år 2020 kanske det blir just det?

Mina favoritskivor från 2019

Det är roligt med listor. Så här följer en lista på mina favoritskivor från 2019:

  1. From a Distant Shore – Astor Wolfe, Eve and the Last Waltz, Internal Planet, Us & Them
  2. Nick Cave and the Bad Seeds – Ghosteen
  3. Leonard Cohen – Thanks for the Dance
  4. Wilco – Ode to Joy
  5. Bobby Krlic – Midsommar
  6. E Gone – SHIPWRECKS AND STRAY CATS – THE UNRELEASED RECORDINGS OF E GONE VOL. 1
  7. Jacob Mühlrad – Time
  8. Järventaus / Dluzewski – Jorden svart
  9. Jeff Lynne’s ELO – From Out of Nowhere
  10. Lana Del Rey – Norman Fucking Rockwell!

Krautrock

Vad är det för skillnad på Progressiv Rock från tillexempel England och Krautrock från Tyskland. Ja, den största skillnaden är väl att Krautrock kommer just från Tyskland. Eller? Krautrock är till skillnad från den Brittiska eller Italienska Progressiva Rocken mer åt det elektroniska, minimalistiska och experimentella hållet. Alla känner ju till Kraftwerk. De började som ett krautrockband.

Min favoritskiva i den här genren är NEU!s första skiva från 1972. Musiken är väldigt monoton och rytmisk. Stämningen byggs upp hela tiden och desto mer man lyssnar desto bättre blir det. NEU! har influerat många artister blandannat David Bowie, Joy Division, Sonic Youth, Julian Cope, Radiohead med mera. Krautrocken tog också influenser från elektroakustiska kompositörer som tillexempel Stockhausen. Andra bra band som spelade krautrock var blandannat Can, Faust, Amon Düül, Agitation Free.

Duncan Browne

Jag hade en väldigt konstig dröm inatt. Jag satt först och gjorde musik på min Amiga 500. Det har jag gjort när jag var yngre också. Jag gjorde musik i Protracker och var med i rätt okända demogrupper på den tiden. Plötsligt åkte en kråka in i fönstret och det var krig. Hitler hade tydligen invaderat Sverige och rent tidsmässigt var det 1944. Jag skulle fly ifrån Sverige till Usa men först var tvingad att klättra upp för ett stort träd. Det tog timmar och timmar att klättra i trädet. När jag väl kom upp till trädets topp träffade jag Duncan Browne. Han satt där någonstans i trädet och spelade gitarr. Han gav gitarren till mig och frågade om jag kunde ”Spela ett A-moll”. Jag tog gitarren, försökte spela men det blev bara fel hela tiden. Tillslut lyckades jag ta ett D-moll och någon ropade att kriget var slut. Sen vaknade jag upp rätt svettig i sängen. Jag drömmer ofta om musik och det är inte på något sätt logiskt. Det är väldigt flummigt och ofta psykadeliskt.

Jag lyssnade igen på Duncan Brownes första skiva ”Give me Take You” från 1968 i morses. Det är en av mina favoritskivor. Många jämför Duncan med Nick Drake. Jag vet inte om det finns så många likheter egentligen förutom att de båda var Singer-songwriters och spelade någon form av Folk/Chamber Folk. Ibland tycker jag att Duncans sorgsna låtar påminner lite om Paul McCartney när han är på melankoliskt humör. I vilket fall somhelst så var Duncan en enormt bra gitarrist. Han är dessvärre inte så känd. Han gick bort 1993 i cancer. Jag tror hans musik passar både till fans av mer enkel Folk och för såna som gillar mer progressiv folk. Det är musik för alla.

Mina Favoritkonserter

Det skulle ju vara härligt att kunna berätta om den första konserten jag var på. Jag kan ärligt talat inte minnas vilken den första konserten jag var på, tyvärr. Jag har ett svagt minne av att vi var på skansen med familjen och att de hade någon slags 60-tals nostalgishow med svenska band. Kan det varit Hep Stars, Shanes och Ola and the Janglers? Jag har inte riktigt koll.

Jag gick rätt ung på en konsert med De lyckliga kompisarna. Det var rolig trallpunk som passade väldigt bra live. Och just det nu när jag tänker på det, Bad Religion och Green Day live 1994 i Göteborg. Verkligen grymma konserter. Jag tror punk passar väldigt bra när man är ung och har mycket energi.

Men nu tänkte jag skriva om mina favoritkonserter. Jag börjar med Bang on a can. Bang on a can framförde Brian Enos Ambientverk ”Music for airports” live. De spelade på musikhögskolan i Göteborg vill jag minnas.

De framför den annars mycket synthbaserade musiken med riktiga instrument. Det var oerhört vackert och meditativt. Jag minns speciellt en del av konserten, då kände jag för att blunda och koppla av. När jag öppnade ögonen och tittade runt i publiken såg jag att större delen av publiken också blundade. Musikmagihypnos?

Samla Mammas Manna är ett favoritband och deras frontfigur Lars Hollmer var ett sant geni. Jag såg dem live också i Göteborg på Neferiti Jazz klubb. Samla brukar nämnas i proggsammanhang men musiken är både prog och progg. De spelade progressiv rock med infuenser av jazzrock och folkmusik med en otrolig känsla och var helt fantastiska live. Jag har aldrig varit med om ett band som är så tighta och spelar så bra tillsammans. Lars Hollmer sa i någon intervju att han hade släktingar som kom ifrån Finland och Ryssland och att han varit väldigt influerad av folkmusik just därifrån. Det är kanske delvis därför jag gillar den musiken så mycket. Det är ett återkommande tema. Annars är allt med Samla Mammas Manna riktigt bra. Lars Hollmer var också väldigt bra som soloartist. Tyvärr gick han bort 2008, alldeles för ung.

En annan konsert jag minns som var riktigt bra var Black Sabbath live på Hultsfred 1998. Det var orginaluppsättningen med blandannat Ozzy på sång. De spelade klassiska låtar som var lätta att sjunga med i. Jag har för mig att jag såg Fredrik Lindström i publiken eller så var det bara någon som var väldigt lik honom. Just tidig 70-tals Hårdrock tycker jag om. De klassiska banden Black Sabbath, Led Zeppelin, Deep Purple är de som jag gillar mest. Senare hårdrock är jag inte så förtjust i, men just den tidiga har en speciell känsla som jag gillar. Det kan ibland påminna om progressiv rock så det är väl kanske just därför det tilltalar mig.

Jag såg Esbjörn Svenssons Trio live i Borås. Det var en magisk konsert. De spelade skön jazz och konserten höll på länge. Det är väldigt trist att Esbjörn Svensson också har gått bort 2008. Det känns som om många genier har oturen att gå bort för tidigt. Esbjörn Svenssons Trio spelade en form av jazz som tilltalar de flesta och utan att överdriva kan man säga att de har blivit folkkära.